Julklapp

Jag brukar inte önska mig grejer i julklapp. Inte i födelsdagspresent heller för den delen. Det ligger i familjen, i min uppväxt då vi inte önskade oss grejer från varann.
"Ha ni kommer inte få er några julklappar!" Hör jag än i dag i huvudet och en bild från barndomen spelas upp.

Minns när jag och min syster Elisabeth gjorde oss en varsin önskelista.
Ni vet en sån lång gjord på papper, en där man skrev högst upp: "Önskelista"
Sen vad som kom på förstaplats, andra, och tredje osv..
Vi var väldigt pyssliga av oss, så man ritade dit någon julgran, lite gilnager, nån snöflinga och allt detta i färg.
Vi delade rum jag och Elisabeth på den här tiden.

Jag kan se dem framför mig hur vi klistrade upp dom under fönsterbrädan på elementet typ i hopp om att kanske, kanske skulle få något som man hade önskat sig.

Jag minns så väl att man inte önskade sig något stort, något som skulle kosta allt för mycket. Något som man visste att ens föräldrar bara skulle skratta åt. Något som man visste inte skulle finnas pengar till.
Utan den var mest smågrjer, nödvändiga prylar helt enkelt.
Inga coola märken, inget dyrt.

Jag minns när jag kom hem från skolan en dag och båda våra önskelistor vart borta. Jag blev helt ställd och förstod inte vart dem kunde ha tagit vägen.
Men det dröjde inte länge till man fick höra hur korkat det var att göra önskelistor och hänga upp om tron på att kanske få något man önskat.
Sen den dagen skrev jag aldrig mig en önskelista igen. För det var bara dumt, egoistiskt och korkat om man gjorde det.

Så idag. När jag får frågan: "vad önskar du dig?"
Så kommer det väldigt sällan upp i huvudet vad man skulle vilja önska sig. Det finns lixom inte där.
Även om jag vet att jag kan gå i affärer, klicka in på en massa sidor på internet och veta för stunden: "det där hade jag så gärna velat ha!"
SÅ kommer dem aldrig upp som ett självklart svar på en önskelista.

Den här boken av Elaine Eksvärd skulle jag vilja önska mig. För jag vill önska. Jag vill känna pirret i magen om att kanske, kanske få något man önskar sig.
Jag tycker alla är värda det. Gammal som ung.
Jag vill börja skapa traditioner.

/Maria

Måndag

Man brukar säga att kärleken har inga gränser..

Men jag vet inte om det där stämmer.

Jag tycker mig har sett gränserna och även testat dem.

Kärleken för mig har definitivt gränser, jag har sett var den tar slut.

Kärleken har sina gränser. Det vet vi.
Vi trampar ner den och bygger upp dem igen på nytt.

Men måste det vara så? Kan vi inte lära oss av den?
Kan vi inte vara modiga och visa tillit?
För det kanske är det enda som behövs.
• Lite mod.
• Lite hopp
• Lite tro.

Det kanske inte finns några gränser om vi ignorerar dem.
Kärleken kanske är obegränsad om vi är modiga nog att bestämma oss för att kärleken är obegränsad.
Det kanske finns lycka nog till alla.

Eller så kanske...

..ge mig en stund..

Jag kommer nog på något.

- Meredith Grey

27 november

Du vet den där nöten som du tror att du har knäckt?
Tänk om du inte har det.
När vet man att något är över?
När kan man gå vidare?
Man kanske aldrig vet det..
Man kanske måste doppa tårna för att känna hur det känns.
Och om det känns bra, nu menar jag riktgt bra, då säger jag bara Go for it.